fredag 25 januari 2019

Skammen

Har haft två utbildningsdagar på jobbet på ämnet Traumamedveten omsorg. Huvudbudskapet: Vi behöver kunna se bakom elevers problematiska beteenden, förstå att de kan härröra från traumatiska upplevelser. Vi behöver se våra ungdomar, helt enkelt. Var och en av dem. Se deras utsatthet och deras svårigheter. Jag jobbar med nyanlända ungdomar, så flertalet har svåra upplevelser i bagaget.

Vi kan göra skillnad, för om det finns en trygg vuxen som lyssnar och försöker förstå, som bryr sig, så kan det innebära att eleven kan gå vidare i livet utan att handikappas av det de varit med om.

Föreläsarna återkom gång på gång till det: att vi kan vara de där trygga vuxna som gör skillnaden. Att barn som har turen att möta vuxna som kan ge dem trygghet klarar sig bra. Till skillnad från de barn som inte ges möjlighet att bearbeta sina trauman i trygghet.

Mitt barn har varit med om traumatiska händelser. Mobbing är en. Om jag hade varit den där 'trygga vuxna' för mitt barn så hade hon kunnat må bra idag. Det var budskapet, upplevde jag. Och skammen slog till. Den lurar där hela tiden, av rädsla för att det ska visa sig att jag har gjort något katastrofalt fel som orsakat mitt barns situation. Nu slog den till med full kraft, flertalet av kollegorna på mitt program vet om hur min dotter har det, eftersom jag pratar om det. Och det var ju så tydligt: Hade jag bara lyckats vara en 'trygg vuxen' så hade mitt barns liv sett annorlunda ut idag.

Kanske är det så, jag vet inte. Jag vet att jag har mina egna svårigheter (vilket väl i och för sig alla har), som förstås påverkat mina barn. Men jag vet också att jag funnits där, och vad väger tyngst, och kommer jag någonsin få veta?

Skämdes gjorde jag, i alla fall. När jag skäms försöker jag dölja det, så det är vad jag har gjort i två dagar nu. Suttit i en föreläsningssal och försökt dölja min skam. Det var jobbigt.

tisdag 15 januari 2019

Psykisk ohälsa

Det blir inte mycket skrivet i den här bloggen, och jag vet inte riktigt varför. Det är SVÅRT. Det är komplicerat och jag vet inte var jag ska börja och det är smärtsamt som fan och frågorna är långt fler än svaren.

Precis; frågorna är långt fler än svaren. Så var det inte när jag var yngre. Då hade jag alla svar, eller i alla fall de flesta. Det var fina dagar. Fast det var det ju inte, för bakom en många gånger tvärsäker fasad fanns mycket osäkerhet. Och en del panik ibland när mina sanningar inte höll för verklighetens tryck.

Vad nu det har med saken att göra?

Okej, ämnet här kan sägas vara psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa. Jag hatar det begreppet. Det signalerar att allt blir bra bara man lever hälsosamt. Som om allt handlar om att leva hälsosamt. Det gör det inte. Allt blir inte bra bara man tränar och äter olikfärgade grönsaker. För i helvete! Lösningen på mänsklighetens alla problem är inte att vi rör mer på oss. Enkla lösningar på komplexa problem går alltid åt helvete, har vi inte lärt oss det vid det här laget?

Se där, jag har fortfarande en och annan sanning att leverera. Det känns fint.