Om öppenhet

Tränade på Friskis igår morse och stötte ihop med en före detta arbetskamrat som frågade, som man gör, hur det är. Och jag svarade. Vi hade inte så mycket tid så det gick undan. Kort sammanfattning: fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt, men nu är det ändå lite bättre på grund av ditt, ditt och datt.

När jag stannade upp såg jag att hon hade svårt att ta in det jag just berättat, hon såg rädd ut, och jag påmindes om att det som blivit normalt för mig inte alltid är det för andra. Efter att vi skilts åt bannade jag mig själv. Varför berättade jag den och den detaljen, kunde jag inte ha lindat in det lite? Tänkte att jag hädanefter måste bli bättre på att känna in var gränsen går.

Men, vad fan, måste man göra rätt hela tiden? Det finns väl ingen normal människa som gör det? Jag har med tiden blivit mer och mer öppen med vår situation för att jag upptäckt att jag mår bra av det. Det ger mig en känsla av stadigare markkontakt, något som verkligen behövs när man ska orientera sig i det svåra. Och att mörka tar så himla mycket energi. Dessutom: Man behöver andra människor med liknande erfarenheter runt sig, och de dyker upp (pop pop) när man inte döljer sina egna. En underbar bieffekt.

Men att bli mer öppen har varit en svår resa. Och är det fortfarande ibland. Dels på grund av min egen bakgrund (problem finns inte och finns de så syns de under alla omständigheter inte utåt) som skapar en del ångest av typen: Vad ska folk tänka?

VAD SKA FOLK TÄNKA?

Ja, herregud, inte vet jag. Kan väl inte begära av mig själv att jag ska hålla koll på det?

Nej, det verkar under rådande omständigheter vara ett orimligt uppdrag.

Om ångest

Inte min ångest, även om den också existerar, utan om min yngsta dotters, som är så svår att hon stundtals inte vill leva.

När man sätter ett barn till världen vill man att det barnet ska vilja leva. Det är så grundläggande att man inte ens tänker på det. Nu, drygt tjugo år senare, vet jag att det inte är någon självklarhet, och mitt liv präglas dagligen av rädslan att min dotter plötsligt kommer vara borta för alltid.

Hon fick för fyra år sedan diagnosen bipolär sjukdom. För några veckor sedan frågade jag en överläkare, som satt med min dotters journal framför sig, varför medicineringen inte hjälper. Efter fyra års utprovning av ett otal mediciner har man fortfarande inte 'hittat rätt'.

'Hm, det är komplicerat', var svaret jag fick. Han hade en whiteboardtavla bakom sig och han ritade upp en tabell och fyllde i kanske åtta olika typer av bipolär sjukdom. 'Det finns så här många olika typer av bipolär sjukdom, och kanske ännu fler, och det går inte att säga än vilken typ hon har.'

Pratade i samma veva med en sjuksköterska som arbetat större delen av sitt liv inom psykiatrin. Frågade hur det kommer sig att min dotters psykiska hälsa stadigt försämrats sedan den dag för fyra år sedan då hon kom till psykiatrin för första gången.

'Det är så det brukar vara.' Hon höll upp armen och visade en nedåtgående rät linje. 'Efter några år vänder det och går lite uppåt innan det stabiliseras.' Armen illustrerade en tveksam uppgång och sen en vågrät linje som låg under ingångsvärdet.

Inom mig finns ett uppdämt raseri över att min dotter inte får den hjälp och det stöd hon behöver. Ibland (ofta) är min upplevelse att de inom vården inte bryr sig om hon lever eller dör. Någon gång i framtiden, när utrymme finns, kommer säkert den här ilskan komma till uttryck, men i nuläget går min energi åt att hålla huvudet över vattenytan. En dag i taget.

Och kanske vet psykiatrin vad de gör? Fast jag inte ser det. Jag känner mig ibland lika förvirrad som jag annars är förbannad. Inte minst när det gäller vad jag själv behöver göra och inte göra. Det är ett ständigt prövande, för några mallar finns inte. Försöker följa magkänslan, men ibland är den som bortsvept, och allt jag känner är vanmakt.

Tänker att en väg framåt kan vara att skriva om det, därav denna blogg.