För fyra år sedan kom min dotter för första gången i kontakt med psykiatrin, och sedan dess har hon varit patient i dess öppenvård. Som jag minns det tog det kanske två veckor innan hon fick diagnosen bipolär sjukdom. Hon fick veta att det är en livslång sjukdom. Hon fick också veta att hon resten av livet skulle behöva medicinera med litium, ett ämne som på sikt kan skada de inre organen. Ganska snart blev hon även medveten om en rad andra biverkningar, bland annat gick hon upp trettio kilo i vikt och fick skakningar. Hon blev också avtrubbad, och saknade känslan av glädje.
Under de fyra år som hon varit i psykiatrins händer har hennes mående och livssituation stadigt försämrats. Litium har bara varit en i en lång rad mediciner som prövats på henne utan resultat. Istället har hennes ångest mer och mer tagit över hennes liv. Ångest som bottnat i trauman (av jävligaste sorten) som hon varit med om. För att dämpa denna ångest har hon självmedicinerat med droger och alkohol, medicinerna hjälpte ju inte.
Gång på gång bad både hon och jag och hennes pappa om att hon skulle få hjälp att bearbeta det hon varit med om genom psykologsamtal. 'Hon är inte redo för det', var det ständiga svaret. Något jag inte trodde på, och jag protesterade. Men innerst inne visste jag inte vad jag skulle tro, de är ju ändå experter inom psykiatrin?
Och min dotters situation blev värre och värre. De två senaste åren har jag till och från känt mig som en livräddare som förtvivlat trampat vatten för att hålla hennes huvud över vattenytan. Att hon skulle få den hjälp hon behövde från psykiatrin hade jag vid det här laget gett upp om.
I somras, veckan innan midsommar, försökte min dotter ta sitt liv. Det var nära, hon andades inte när hon kom in till akuten. Men hon överlevde. Hon blev inlagd på sluten avdelning och jag krävde att det skulle finnas en vårdplan innan hon skrevs ut. Jag hade en lista på allt som behövde vara med som jag rabblade upp. En överraskad sjuksköterska antecknade och sa att det nog skulle kunna ordnas. 'Det är öppenvårdens ansvar, men jag ska framföra det.' Öppenvården är i min dotters fall det som kallas Affektiva (en del av vuxenpsykiatrin), och då de inte lagt många strån i kors under de fyra år som gått så var jag skeptisk. Men jag tänkte också att nu måste de väl ändå sätta in alla klutar? Bortsett från att hon gjort ett självmordsförsök som nästan tagit hennes liv bad hon också om hjälp med att sluta missbruka. Vem säger nej till en ung kvinna som ber om hjälp att sluta missbruka?
När min dotter skrevs ut var det med en försäkran om att det nu fanns en vårdplan. Vad den innehöll fick jag inte veta, det skulle Affektiva återkomma om. Och hon skickades hem. Med sina mediciner, trots att hon nyligen försökt ta sitt liv med dem. En av punkterna på min 'önskelista' var just medicinerna. Att hon inte skulle få ha hand om dem själv.
Nu blev det istället jag som hade hand om dem. Först en vecka efter utskrivning hade hon ett möte med sin kontaktperson på Affektiva. När jag träffade henne efteråt räckte hon över en handskriven lapp med 'vårdplanen'. Hon berättade att den inte skulle komma igång förrän i början av september, 'efter alla semestrar', men då skulle hon få hjälp.
Jag visste att hon behövde omedelbar hjälp och kontaktade Beroendecentrum och gjorde en vårdbegäran. Förklarade att min dotter behövde akut hjälp med sitt missbruk, att det inte kunde dröja till hösten. De förstod och sa att de skulle kalla henne inom två veckor. Tre veckor gick och min dotter fick ingen kallelse. Jag ringde upp igen och frågade varför. Fick svaret att de varit i kontakt med Affektiva som sagt att min dotters missbruk inte var 'så allvarligt'. 'Det klarar vi nog att ta hand om själva.' De som haft fyra år på sig och inte klarat av att hjälpa henne överhuvudtaget!
Jag blev galen, och blir det fortfarande när jag tänker på det. Hur kan Affektiva gå in och avstyra min vårdbegäran för min egen dotter när situationen uppenbarligen är helt akut? Det är fortfarande en gåta för mig.
I slutet av augusti gjorde min dotter ett nytt självmordsförsök. Ny inläggning. Och plötslig utskrivning, för att min dotter skurit sig i armen. 'Vi kan inte ha såna som skär sig här', sa överläkaren. Tack och hej.
Nu hade dock socialtjänsten kommit in i bilden, och med den en socialsekreterare som frågade min dotter vilken hjälp hon upplevde att hon behövde. Tillsammans kom de fram till att ett behandlingshem skulle kunna vara bra, och en lång väntan följde. I november flyttade hon till ett.
I tre månader har hon nu varit på behandlingshemmet och hon mår bra där. De (behandlingshemmet) menar att hon var kraftigt övermedicinerad när hon kom, och har tagit bort två tredjedelar av hennes mediciner. Bland annat de som hon fått veta att hon skulle behöva ta resten av sitt liv. Hon får samtalsterapi för att bearbeta allt hon varit med om, både enskilt och i grupp. Hon är ren från alkohol och droger. Resultat: Hon mår bättre än hon gjort på många år. Och frågan har lyfts om hon verkligen har bipolär sjukdom. Enligt behandlingshemmet är hon för stabil för det. Jag vet inte, men det lär visa sig.
För bra för att vara sant, tänker jag ibland. Att hon kom till just det här lilla behandlingshemmet, där hon blir sedd som en människa och får den hjälp hon behöver. Den största vinstlotten någon människa kan få, känns det som.
Där är vi just nu.
💙
SvaraRadera