Min dotter vill leva nu

För fyra år sedan kom min dotter för första gången i kontakt med psykiatrin, och sedan dess har hon varit patient i dess öppenvård. Som jag minns det tog det kanske två veckor innan hon fick diagnosen bipolär sjukdom. Hon fick veta att det är en livslång sjukdom. Hon fick också veta att hon resten av livet skulle behöva medicinera med litium, ett ämne som på sikt kan skada de inre organen. Ganska snart blev hon även medveten om en rad andra biverkningar, bland annat gick hon upp trettio kilo i vikt och fick skakningar. Hon blev också avtrubbad, och saknade känslan av glädje.

Under de fyra år som hon varit i psykiatrins händer har hennes mående och livssituation stadigt försämrats. Litium har bara varit en i en lång rad mediciner som prövats på henne utan resultat. Istället har hennes ångest mer och mer tagit över hennes liv. Ångest som bottnat i trauman (av jävligaste sorten) som hon varit med om. För att dämpa denna ångest har hon självmedicinerat med droger och alkohol, medicinerna hjälpte ju inte.

Gång på gång bad både hon och jag och hennes pappa om att hon skulle få hjälp att bearbeta det hon varit med om genom psykologsamtal. 'Hon är inte redo för det', var det ständiga svaret. Något jag inte trodde på, och jag protesterade. Men innerst inne visste jag inte vad jag skulle tro, de är ju ändå experter inom psykiatrin?

Och min dotters situation blev värre och värre. De två senaste åren har jag till och från känt mig som en livräddare som förtvivlat trampat vatten för att hålla hennes huvud över vattenytan. Att hon skulle få den hjälp hon behövde från psykiatrin hade jag vid det här laget gett upp om.

I somras, veckan innan midsommar, försökte min dotter ta sitt liv. Det var nära, hon andades inte när hon kom in till akuten. Men hon överlevde. Hon blev inlagd på sluten avdelning och jag krävde att det skulle finnas en vårdplan innan hon skrevs ut. Jag hade en lista på allt som behövde vara med som jag rabblade upp. En överraskad sjuksköterska antecknade och sa att det nog skulle kunna ordnas. 'Det är öppenvårdens ansvar, men jag ska framföra det.' Öppenvården är i min dotters fall det som kallas Affektiva (en del av vuxenpsykiatrin), och då de inte lagt många strån i kors under de fyra år som gått så var jag skeptisk. Men jag tänkte också att nu måste de väl ändå sätta in alla klutar? Bortsett från att hon gjort ett självmordsförsök som nästan tagit hennes liv bad hon också om hjälp med att sluta missbruka. Vem säger nej till en ung kvinna som ber om hjälp att sluta missbruka?

När min dotter skrevs ut var det med en försäkran om att det nu fanns en vårdplan. Vad den innehöll fick jag inte veta, det skulle Affektiva återkomma om. Och hon skickades hem. Med sina mediciner, trots att hon nyligen försökt ta sitt liv med dem. En av punkterna på min 'önskelista' var just medicinerna. Att hon inte skulle få ha hand om dem själv.

Nu blev det istället jag som hade hand om dem. Först en vecka efter utskrivning hade hon ett möte med sin kontaktperson på Affektiva. När jag träffade henne efteråt räckte hon över en handskriven lapp med 'vårdplanen'. Hon berättade att den inte skulle komma igång förrän i början av september, 'efter alla semestrar', men då skulle hon få hjälp.

Jag visste att hon behövde omedelbar hjälp och kontaktade Beroendecentrum och gjorde en vårdbegäran. Förklarade att min dotter behövde akut hjälp med sitt missbruk, att det inte kunde dröja till hösten. De förstod och sa att de skulle kalla henne inom två veckor. Tre veckor gick och min dotter fick ingen kallelse. Jag ringde upp igen och frågade varför. Fick svaret att de varit i kontakt med Affektiva som sagt att min dotters missbruk inte var 'så allvarligt'. 'Det klarar vi nog att ta hand om själva.' De som haft fyra år på sig och inte klarat av att hjälpa henne överhuvudtaget!

Jag blev galen, och blir det fortfarande när jag tänker på det. Hur kan Affektiva gå in och avstyra min vårdbegäran för min egen dotter när situationen uppenbarligen är helt akut? Det är fortfarande en gåta för mig.

I slutet av augusti gjorde min dotter ett nytt självmordsförsök. Ny inläggning. Och plötslig utskrivning, för att min dotter skurit sig i armen. 'Vi kan inte ha såna som skär sig här', sa överläkaren. Tack och hej.

Nu hade dock socialtjänsten kommit in i bilden, och med den en socialsekreterare som frågade min dotter vilken hjälp hon upplevde att hon behövde. Tillsammans kom de fram till att ett behandlingshem skulle kunna vara bra, och en lång väntan följde. I november flyttade hon till ett.

I tre månader har hon nu varit på behandlingshemmet och hon mår bra där. De (behandlingshemmet) menar att hon var kraftigt övermedicinerad när hon kom, och har tagit bort två tredjedelar av hennes mediciner. Bland annat de som hon fått veta att hon skulle behöva ta resten av sitt liv. Hon får samtalsterapi för att bearbeta allt hon varit med om, både enskilt och i grupp. Hon är ren från alkohol och droger. Resultat: Hon mår bättre än hon gjort på många år. Och frågan har lyfts om hon verkligen har bipolär sjukdom. Enligt behandlingshemmet är hon för stabil för det. Jag vet inte, men det lär visa sig.

För bra för att vara sant, tänker jag ibland. Att hon kom till just det här lilla behandlingshemmet, där hon blir sedd som en människa och får den hjälp hon behöver. Den största vinstlotten någon människa kan få, känns det som.

Där är vi just nu.

Skammen

Har haft två utbildningsdagar på jobbet på ämnet Traumamedveten omsorg. Huvudbudskapet: Vi behöver kunna se bakom elevers problematiska beteenden, förstå att de kan härröra från traumatiska upplevelser. Vi behöver se våra ungdomar, helt enkelt. Var och en av dem. Se deras utsatthet och deras svårigheter. Jag jobbar med nyanlända ungdomar, så flertalet har svåra upplevelser i bagaget.

Vi kan göra skillnad, för om det finns en trygg vuxen som lyssnar och försöker förstå, som bryr sig, så kan det innebära att eleven kan gå vidare i livet utan att handikappas av det de varit med om.

Föreläsarna återkom gång på gång till det: att vi kan vara de där trygga vuxna som gör skillnaden. Att barn som har turen att möta vuxna som kan ge dem trygghet klarar sig bra. Till skillnad från de barn som inte ges möjlighet att bearbeta sina trauman i trygghet.

Mitt barn har varit med om traumatiska händelser. Mobbing är en. Om jag hade varit den där 'trygga vuxna' för mitt barn så hade hon kunnat må bra idag. Det var budskapet, upplevde jag. Och skammen slog till. Den lurar där hela tiden, av rädsla för att det ska visa sig att jag har gjort något katastrofalt fel som orsakat mitt barns situation. Nu slog den till med full kraft, flertalet av kollegorna på mitt program vet om hur min dotter har det, eftersom jag pratar om det. Och det var ju så tydligt: Hade jag bara lyckats vara en 'trygg vuxen' så hade mitt barns liv sett annorlunda ut idag.

Kanske är det så, jag vet inte. Jag vet att jag har mina egna svårigheter (vilket väl i och för sig alla har), som förstås påverkat mina barn. Men jag vet också att jag funnits där, och vad väger tyngst, och kommer jag någonsin få veta?

Skämdes gjorde jag, i alla fall. När jag skäms försöker jag dölja det, så det är vad jag har gjort i två dagar nu. Suttit i en föreläsningssal och försökt dölja min skam. Det var jobbigt.

Psykisk ohälsa

Det blir inte mycket skrivet i den här bloggen, och jag vet inte riktigt varför. Det är SVÅRT. Det är komplicerat och jag vet inte var jag ska börja och det är smärtsamt som fan och frågorna är långt fler än svaren.

Precis; frågorna är långt fler än svaren. Så var det inte när jag var yngre. Då hade jag alla svar, eller i alla fall de flesta. Det var fina dagar. Fast det var det ju inte, för bakom en många gånger tvärsäker fasad fanns mycket osäkerhet. Och en del panik ibland när mina sanningar inte höll för verklighetens tryck.

Vad nu det har med saken att göra?

Okej, ämnet här kan sägas vara psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa. Jag hatar det begreppet. Det signalerar att allt blir bra bara man lever hälsosamt. Som om allt handlar om att leva hälsosamt. Det gör det inte. Allt blir inte bra bara man tränar och äter olikfärgade grönsaker. För i helvete! Lösningen på mänsklighetens alla problem är inte att vi rör mer på oss. Enkla lösningar på komplexa problem går alltid åt helvete, har vi inte lärt oss det vid det här laget?

Se där, jag har fortfarande en och annan sanning att leverera. Det känns fint.

Om öppenhet

Tränade på Friskis igår morse och stötte ihop med en före detta arbetskamrat som frågade, som man gör, hur det är. Och jag svarade. Vi hade inte så mycket tid så det gick undan. Kort sammanfattning: fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt, men nu är det ändå lite bättre på grund av ditt, ditt och datt.

När jag stannade upp såg jag att hon hade svårt att ta in det jag just berättat, hon såg rädd ut, och jag påmindes om att det som blivit normalt för mig inte alltid är det för andra. Efter att vi skilts åt bannade jag mig själv. Varför berättade jag den och den detaljen, kunde jag inte ha lindat in det lite? Tänkte att jag hädanefter måste bli bättre på att känna in var gränsen går.

Men, vad fan, måste man göra rätt hela tiden? Det finns väl ingen normal människa som gör det? Jag har med tiden blivit mer och mer öppen med vår situation för att jag upptäckt att jag mår bra av det. Det ger mig en känsla av stadigare markkontakt, något som verkligen behövs när man ska orientera sig i det svåra. Och att mörka tar så himla mycket energi. Dessutom: Man behöver andra människor med liknande erfarenheter runt sig, och de dyker upp (pop pop) när man inte döljer sina egna. En underbar bieffekt.

Men att bli mer öppen har varit en svår resa. Och är det fortfarande ibland. Dels på grund av min egen bakgrund (problem finns inte och finns de så syns de under alla omständigheter inte utåt) som skapar en del ångest av typen: Vad ska folk tänka?

VAD SKA FOLK TÄNKA?

Ja, herregud, inte vet jag. Kan väl inte begära av mig själv att jag ska hålla koll på det?

Nej, det verkar under rådande omständigheter vara ett orimligt uppdrag.

Om ångest

Inte min ångest, även om den också existerar, utan om min yngsta dotters, som är så svår att hon stundtals inte vill leva.

När man sätter ett barn till världen vill man att det barnet ska vilja leva. Det är så grundläggande att man inte ens tänker på det. Nu, drygt tjugo år senare, vet jag att det inte är någon självklarhet, och mitt liv präglas dagligen av rädslan att min dotter plötsligt kommer vara borta för alltid.

Hon fick för fyra år sedan diagnosen bipolär sjukdom. För några veckor sedan frågade jag en överläkare, som satt med min dotters journal framför sig, varför medicineringen inte hjälper. Efter fyra års utprovning av ett otal mediciner har man fortfarande inte 'hittat rätt'.

'Hm, det är komplicerat', var svaret jag fick. Han hade en whiteboardtavla bakom sig och han ritade upp en tabell och fyllde i kanske åtta olika typer av bipolär sjukdom. 'Det finns så här många olika typer av bipolär sjukdom, och kanske ännu fler, och det går inte att säga än vilken typ hon har.'

Pratade i samma veva med en sjuksköterska som arbetat större delen av sitt liv inom psykiatrin. Frågade hur det kommer sig att min dotters psykiska hälsa stadigt försämrats sedan den dag för fyra år sedan då hon kom till psykiatrin för första gången.

'Det är så det brukar vara.' Hon höll upp armen och visade en nedåtgående rät linje. 'Efter några år vänder det och går lite uppåt innan det stabiliseras.' Armen illustrerade en tveksam uppgång och sen en vågrät linje som låg under ingångsvärdet.

Inom mig finns ett uppdämt raseri över att min dotter inte får den hjälp och det stöd hon behöver. Ibland (ofta) är min upplevelse att de inom vården inte bryr sig om hon lever eller dör. Någon gång i framtiden, när utrymme finns, kommer säkert den här ilskan komma till uttryck, men i nuläget går min energi åt att hålla huvudet över vattenytan. En dag i taget.

Och kanske vet psykiatrin vad de gör? Fast jag inte ser det. Jag känner mig ibland lika förvirrad som jag annars är förbannad. Inte minst när det gäller vad jag själv behöver göra och inte göra. Det är ett ständigt prövande, för några mallar finns inte. Försöker följa magkänslan, men ibland är den som bortsvept, och allt jag känner är vanmakt.

Tänker att en väg framåt kan vara att skriva om det, därav denna blogg.