Tränade på Friskis igår morse och stötte ihop med en före detta arbetskamrat som frågade, som man gör, hur det är. Och jag svarade. Vi hade inte så mycket tid så det gick undan. Kort sammanfattning: fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt, men nu är det ändå lite bättre på grund av ditt, ditt och datt.
När jag stannade upp såg jag att hon hade svårt att ta in det jag just berättat, hon såg rädd ut, och jag påmindes om att det som blivit normalt för mig inte alltid är det för andra. Efter att vi skilts åt bannade jag mig själv. Varför berättade jag den och den detaljen, kunde jag inte ha lindat in det lite? Tänkte att jag hädanefter måste bli bättre på att känna in var gränsen går.
Men, vad fan, måste man göra rätt hela tiden? Det finns väl ingen normal människa som gör det? Jag har med tiden blivit mer och mer öppen med vår situation för att jag upptäckt att jag mår bra av det. Det ger mig en känsla av stadigare markkontakt, något som verkligen behövs när man ska orientera sig i det svåra. Och att mörka tar så himla mycket energi. Dessutom: Man behöver andra människor med liknande erfarenheter runt sig, och de dyker upp (pop pop) när man inte döljer sina egna. En underbar bieffekt.
Men att bli mer öppen har varit en svår resa. Och är det fortfarande ibland. Dels på grund av min egen bakgrund (problem finns inte och finns de så syns de under alla omständigheter inte utåt) som skapar en del ångest av typen: Vad ska folk tänka?
VAD SKA FOLK TÄNKA?
Ja, herregud, inte vet jag. Kan väl inte begära av mig själv att jag ska hålla koll på det?
Nej, det verkar under rådande omständigheter vara ett orimligt uppdrag.
Jag tror det är viktigt att prata öppet om hur det är, hur man har det när det kommer till psykiskt mående. Annars kommer vi aldrig ta det på allvar.
SvaraRaderaOm man inte orkar höra får man strunta i att fråga.
Markattan
Folk tänker. Det är att förhålla sig till att inte tänka så mycket på vad de tänker om det man berättat om att man tänkt som är det svåra.
SvaraRaderaJag tror inte att folk tänker så himla mycket ändå. Men visst blir man överraskad när man väntar sig ett "jo tack, det knallar och går" som svar på frågan om hur det är. Och kanske lite överväldigad.
SvaraRaderaMen jag tror att det är bra. Och att du kommer att hitta massor av människor omkring dig som lever med samma svåra frågor. Jag har haft släktingar med psykiska sjukdomar och kan åtminstone teoretiskt förstå hur jobbigt det är att inte kunna göra något, inte kunna hjälpa.
Det här är alldeles för viktigt för att fundera på vad folk ska tycka. Vi måste kunna prata om hur vi och andra mår utan stigmatisering.